Träningsvecka 42

Ett av säsongens stora mål var 25manna stafetten och den avgjordes för en vecka sedan. Jag har orienterat en hel del genom hela säsongen och den har varit som en berg och dalbana. Ibland har det gått lite bättre, ibland sämre. Det gick till och med så dåligt i Venlakavlen i juni att jag sade att orienteringskarriären är slut. Jag ändrade mig dock drygt ett dygn senare när jag hade gjort min del för laget i Jukolakavlen. Vad hade jag för tankar inför 25mannan då? Jag önskade att jag inte gjorde sådana missar som i Venlakavlen och att jag kunde ge allt för laget. Och precis det gjorde jag. Jag orienterade bra och sprang så fort jag kunde. Jag kunde inte gett mer än det jag gav. Jag kände mig riktigt nöjd och lättad när jag sprang till växlingen. Jag har aldrig orienterat lika bra som nu då. Det var bästa möjliga tajmingen kan man säga!

Denna vecka har jag tränat som vanligt igen och här kommer veckans sammanfattning:

12 träningspass,

totaltid på 11 timmar och 37 minuter,

4497 brända kcal och

67,4 km löpning

Måndag: HIIT pass samt lite step aerobics med elever på jobbet

Tisdag: Tempo träning på rullskidor 

Onsdag: Grundkonditionsträning, längdåkning

Torsdag: Orientering samt nattorientering

Fredag: vila

Lördag: Intervaller samt grundkondition

Söndag: Långpass löpning

Nästa 2 veckor kommer att bli lite lättare träningsmässigt då jag ska springa en trailrun tävling nu på kommande lördag och på lördag om två veckor är det säsongsavslutning i orientering och jag har en tävling på ultralångdistans framför mig. 

//M

Smärtan som inte ger sig

Det är mörtk och kallt ute. Det regnar. Jag känner exakt på samma sätt. Jag är ledsen att hösten har kommit. Varför kunde inte maj och juni hålla sig kvar hela tiden? Varför kunde man inte ha ett underbart liv med en underbar människa? Varför måste hösten komma med tårar och regn? Jag är besviken och trött. Jag vet inte vad som hände och varför? Var det mitt fel? Är jag inte värd att få ens någonslags förkĺaring till allt detta? Tydligen inte för den har jag aldrig fått.

Jag känner mig ensam och liten igen. Känner mig otroligt sårad, som om mitt hjärta hade blivit stulen. Det rivits borta från mitt bröst. Det gör väldigt ont. Jag skriver i min blogg för jag har ingen som sku lyssna på mig. En vän också vänt sin rygg mot mig och inte gett någon som helst förklaring till det. Jag vågar inte längre vara social och positiv, jag vågar inte längre att lita på människor.

// M

Träning ger smärta

Jag nämnde i ett inlägg igår att jag ahr haft problem med min vänstra vrist på sistone. Idag fick jag klartecken att jag får träna eftersom det inte finns smärta även om vristen känns lite ostabil. Efter jobbet svängde jag snabbt hemma för att byta om och drog till en cykel tur genom fina landsvägar. Det var hur kul som helst! Lyssna på musik och bara cykla och njuta av fina vyer och fint väder. :) Det är sådana dagar som sätter sina spår djupt i minnet.

MEN. Ja, varför ska det egentligen finnas "men"? Efter att jag kommit tillbaka hem från turen kände jag smärta i vristen. Och inte bara i vristen utan smärtan har spridit även till knät. Jag vet att det är bättre imorgon men jag är ändå lite tveksam om diagnosen är nu helt rätt. Nå ja, känns det inte bra imorgon så blir det inte träning utan vila.

// M

En ny vecka på jobbet

En ny vecka med nya utmaningar!

Men först tillbaka till igår kväll. J och jag skypade en stund igår kväll och jag fick världens shock. Jag trodde J ville göra slut med mig då han sade att han inte har tid nu och nog inte mer i höst heller. Men han älskar mig och jag älskar honom och jag kan verkligen inte tänka mig liv utan honom längre. Jag vill inte ens tänka på det. Han är allt för viktig för mig och jag har aldrig någonsin älskat någon på det sättet som jag älskar honom. I och med att vi älskar varandra och trivs med varandra tycker jag absolut att vi ska inte göra slut med varandra även om det inte finns så mycket tid just nu. Jag försöker alltid leva i nuet och det är något som även J alltid påpekar att man skulle egentligen göra. Så varför lever vi inte i nuet utan tänker allt för mycket på framtiden? Ja, visst ska man tänka på det men varför ska man oroa sig för något som framtiden tillbringar....eller inte? Allting är bra mellan oss och jag hoppas verkligen att det håller sig. Jag vet att J har mycket att göra nu och även i höst (han studerar och ska eventuellt även jobba vid sidan av sina studier...) men vi har ändå så jäkla mycket gemensamt och jag ska verkligen åka till honom i höst så ofta det bara går. Mitt jobb och mina studier är så pass flexibla ändå. Men jag gör fan allting att det ska vara vi och att det ska bli bra för oss. För jag älskar honom bara så oerhört mycket. <3

Dagen på jobbet har varit lite si och så. Det är vissa saker som har hänt där nu på sistone och det råder lite tveksamhet kring vissa saker och vissa personer. Själv försöker jag bara göra mitt bästa och hoppas att andra gör det också. En relativt lång dag på jobbet var det idag men jag hann och orkade till och med ta en cykeltur efter jobbet.

Här kommer data från dagens träning alltså.
Time: 2h 10min
Distance: 37,78km
Avg HR: 130
Max HR: 155
Calories: 741kcal
Fat burn % of calories: 36%
Max altitude: 68m
Ascent: 190m
Descent: 200m

//M

Inför en ny vecka på jobbet

Veckoslutet börjar ta slut och det är snart dags att starta en ny vecka på jobbet! Hoppas på bra och fint väder samt liknande "lugna" dagar som denna vecka erbjöd.

Min tanke var att ta tag i träningen lite grann detta veckoslut men det blev inte alls någon träning måste jag tyvärr säga. Idag hade jag kört ett långpass men sedan regnade och åskade det så att jag stannade bara hemma. Något fick jag gjort under fredagen och lördagen i alla fall då jag virkade sneakers (bilden kommer lite senare...).

Nästa vecka måste jag verkligen ta tag i träningen ordentligt igen. Det gäller att träna så mycket som möjligt efter jobbet. Dessutom blir det nu en paus med bakning av sockerkakor och liknande då det är aktuellt att gå ett par kilon ner i vikt nu. Det kommer inte bli lätt alls men jag försöker då jag verkligen måste. Kläderna känns allt för tajta nuförtiden. Dock är det inte så konstigt att jag gått upp i vikt och samlat massa fett runt mig just nu då jag är väl en känsloätare och som jag skrev i mitt tidigare inlägg idag har jag mått relativt dåligt och varit relativt ensam på sistone. Det som hänt har påverkat mig på annat sätt också, till exempel har jag känt olust att göra någonting. Träning har inte heller känts roligt och det har så klart tillsammans med massa ätande resulterat i detta. Jag vet inte hur det kommer nu bli utan socker...utan choklad...utan godis...utan något gott. Nu får det bli en hel del sallad och frukter...och träning.

Det var senast igår kväll jag skrev till J: "jag hoppas att du kunde hitta ens lite lite tid för din flickvän imorgon" och han hade svarat till mig då jag sov att "eventuellt borde det finnas tid". Idag frågade jag ifall han har tid ikväll och svaret var rätt så liknande. Men snart måste jag lägga mig så att jag orkar upp och jobba imorgon igen... känner mig inte så viktig eller inte så mycket värd. Humöret är inte riktigt i toppen inför veckan men jag har klarat mig ensam i livet tidigare också.

// M

Sommartankar

Första inlägget sedan väldigt länge och nu är det dags att dra igång med bloggandet igen. Jag lovar inte att det blir updateringar så himla ofta men det får vi se med tiden hur det blir.

Livet ser mycket annorlunda än förra gången när jag skrev ett inlägg här. Det sku ta för mycket tid, plats och energi att berätta allting så nämner jag dom viktigaste sakerna bara kort nu. Jag har en pojkvän, en underbar sådan. Jag åkte inte utför något alls i vintras. Jag har fokuserat mer och mer på orienteringen och deltagit såväl i Jukola och Venlakavlen som i orienteringens Fin5 veckan i år. Jag har äntligen tagit lärarexamen! Jag har också varit skadefri en hel del men just nu har jag lite besvär med min vänstra vrist.

Sommaren har varit fin: jag har varit på en mini vandring med min pojkvän, mycket orientering som jag nämnde ovan, några resor till Tammerfors trakten och så vidare. Nu har jag hunnit jobba redan en vecka efter "sommarlovet" och det är i alla fall 5 veckor kvar.

Trots allt liv runt omkring mig har jag känt mig relativt ensam och lämnad ibland. Allting var hur bra som helst fram till min pojkvän började på sitt nya sommarjobb en vecka efter midsommar. Vi var då precis hemkomna från Lappland och våran mini vandring. Under den veckan hann vi även kasta lite frisbeegolf och orientera. Han (J) hade väldigt mycket att göra och har haft det sedan dess. Vi såg varandra förförra helgen hos honom och vi hade jätte kul med varandra men det känns att annars saknas det något. Någonting har förändrats men jag vet inte vad. Och det stör mig aningen för förändringen är så radikal. J håller på att säga att han har hela tiden så mycket att göra (och jag vet att han har det plus att hans arbetsgivare är inte den bästa att berätta Js arbetstider vilket resulterar i någon slags stress också...). Vi håller kontakt genom WhatsApp men jag kan inte ens ringa till honom. Jag måste varenda gång först fråga ifall jag kan göra det. Kanske jag ska bara ringa till honom utan att fråga...hur ska jag veta när det passar eller inte. På något sätt känns det aningen konstigt...att jag behöver fråga ifall jag kan ringa till min pojkvän. Att jag behöver passa en tid med honom när jag kan ringa till honom... det handlar ju inte direkt om ett affärsmöte eller så. Det känns inte för tillfället att J är där för mig alltid utan bara när det passar för honom. :/ Jag har haft kvällar då jag gråtit tills jag somnat men jag vågar eller har inte möjlighet att berätta det till J för det är väldigt sällan han har tid för oss.

Tidigare brukade han också skicka meddelanden till mig mitt på arbetsdagen och berätta hur han saknar eller älskar mig. Eller så skickade han selfies till mig men det gör han inte heller längre. Jag skriver varje morgon och varje kväll till honom "god morgon" och "god natt" men det gör han inte längre. Och han verkar göra det bara om jag gör det först. Att man inte har tid ens för det...hur lång tid tar det liksom...? Jag har börjat må så dåligt på grund av det här att jag var tvungen att ta och skriva om detta här i min blogg. Jag skulle berättat detta till honom men det finns inte tid för mig i min pojkväns kalender. Jag vet inte när jag ser honom nästa gång. Jag vet inte om han älskar mig längre. Jag inte vad det är jag har gjort fel om jag nu har gjort något fel. Jag är väldigt tveksam om det, jag tror att han har bara så bråttom. Fast man hinner alltid berätta för en annan person om hur man känner eller hur man mår. Men det får inte jag veta. Jag älskar J mer än allt annat och jag vet att han vet om det men jag är bara så ledsen. Det gör ont i mig och jag lider. Jag känner mig så ensam nu också men på de senaste dagarna har det känts som om fotboll och liknande är viktigare för J än sin flickvän. Jag vet att fotboll och idrott i allmänhet är viktiga för honom och det är helt okej för mig men jag känner också att jag har rätt att känna så här...har jag?

// M

Hinner man göra något annat än att vara sjuk igen...?

Första veckan nu igen så att jag kunnat träna, fast inte så mycket nu heller. Jag påbörjade min sista praktikperiod på en högstadieskola för 3 veckor sedan. Första veckan gick bra och jag cyklade till och med till jobbet varje morgon och tillbaka hem på eftermiddagen igen. Dock var min handledare små förkyld hela den veckan. Nåja, det blev första veckans torsdag då jag åkte till en tävling som gick helt åt skogen då jag var tvungen att avbryta. Det kändes inge vidare i kroppen och jag orkade bara inte springa i den tuffa terrängen. Följande natten sov jag som en stock men vaknade nästa morgon sedan med feber och något konstigt i halsen. Jag har varit på praktiken varenda dag för att jag måste även om jag inte mått så himla bra. Dock har jag varit tvungen att ta bussen senaste två veckorna till jobbet och tillbaka. Så denna vecka blev det en timme rullskidor i måndags, en timme orientering i tisdags, vila i onsdags och torsdags och idag på fredagen tog jag igen kartan och kompassen med mig och drog till skogen för en "vandringstur" på 2 timmar. Så det är allt jag gjort de senaste veckorna igen. Det känns nästan snart igen som det kändes förra hösten, att målet med säsongen kommer att bli bara att ta sig i mål i dom loppen jag kommer åka. Känns så himla trist och jag är mestadels bara sur för mig själv vilket inte resulterar i något positivt i alla fall.

Imorgon blir det i alla fall ett försök att få någon träning igen...får varva träning med tentaskrivning och planering av nästa veckas lektioner. Ja, det är i alla fall min sista (förhoppningsvis) tenta i lärarutbildningen och handlar om yrkesetik. Inte direkt så lätta uppgifter som tentan innehåller men det är bara att kämpa på! :)

// M