Sommartankar

Första inlägget sedan väldigt länge och nu är det dags att dra igång med bloggandet igen. Jag lovar inte att det blir updateringar så himla ofta men det får vi se med tiden hur det blir.

Livet ser mycket annorlunda än förra gången när jag skrev ett inlägg här. Det sku ta för mycket tid, plats och energi att berätta allting så nämner jag dom viktigaste sakerna bara kort nu. Jag har en pojkvän, en underbar sådan. Jag åkte inte utför något alls i vintras. Jag har fokuserat mer och mer på orienteringen och deltagit såväl i Jukola och Venlakavlen som i orienteringens Fin5 veckan i år. Jag har äntligen tagit lärarexamen! Jag har också varit skadefri en hel del men just nu har jag lite besvär med min vänstra vrist.

Sommaren har varit fin: jag har varit på en mini vandring med min pojkvän, mycket orientering som jag nämnde ovan, några resor till Tammerfors trakten och så vidare. Nu har jag hunnit jobba redan en vecka efter "sommarlovet" och det är i alla fall 5 veckor kvar.

Trots allt liv runt omkring mig har jag känt mig relativt ensam och lämnad ibland. Allting var hur bra som helst fram till min pojkvän började på sitt nya sommarjobb en vecka efter midsommar. Vi var då precis hemkomna från Lappland och våran mini vandring. Under den veckan hann vi även kasta lite frisbeegolf och orientera. Han (J) hade väldigt mycket att göra och har haft det sedan dess. Vi såg varandra förförra helgen hos honom och vi hade jätte kul med varandra men det känns att annars saknas det något. Någonting har förändrats men jag vet inte vad. Och det stör mig aningen för förändringen är så radikal. J håller på att säga att han har hela tiden så mycket att göra (och jag vet att han har det plus att hans arbetsgivare är inte den bästa att berätta Js arbetstider vilket resulterar i någon slags stress också...). Vi håller kontakt genom WhatsApp men jag kan inte ens ringa till honom. Jag måste varenda gång först fråga ifall jag kan göra det. Kanske jag ska bara ringa till honom utan att fråga...hur ska jag veta när det passar eller inte. På något sätt känns det aningen konstigt...att jag behöver fråga ifall jag kan ringa till min pojkvän. Att jag behöver passa en tid med honom när jag kan ringa till honom... det handlar ju inte direkt om ett affärsmöte eller så. Det känns inte för tillfället att J är där för mig alltid utan bara när det passar för honom. :/ Jag har haft kvällar då jag gråtit tills jag somnat men jag vågar eller har inte möjlighet att berätta det till J för det är väldigt sällan han har tid för oss.

Tidigare brukade han också skicka meddelanden till mig mitt på arbetsdagen och berätta hur han saknar eller älskar mig. Eller så skickade han selfies till mig men det gör han inte heller längre. Jag skriver varje morgon och varje kväll till honom "god morgon" och "god natt" men det gör han inte längre. Och han verkar göra det bara om jag gör det först. Att man inte har tid ens för det...hur lång tid tar det liksom...? Jag har börjat må så dåligt på grund av det här att jag var tvungen att ta och skriva om detta här i min blogg. Jag skulle berättat detta till honom men det finns inte tid för mig i min pojkväns kalender. Jag vet inte när jag ser honom nästa gång. Jag vet inte om han älskar mig längre. Jag inte vad det är jag har gjort fel om jag nu har gjort något fel. Jag är väldigt tveksam om det, jag tror att han har bara så bråttom. Fast man hinner alltid berätta för en annan person om hur man känner eller hur man mår. Men det får inte jag veta. Jag älskar J mer än allt annat och jag vet att han vet om det men jag är bara så ledsen. Det gör ont i mig och jag lider. Jag känner mig så ensam nu också men på de senaste dagarna har det känts som om fotboll och liknande är viktigare för J än sin flickvän. Jag vet att fotboll och idrott i allmänhet är viktiga för honom och det är helt okej för mig men jag känner också att jag har rätt att känna så här...har jag?

// M