Ångest

Förutom att jag lider fysiskt just nu lider jag även mentalt. Absolut sista jag kunde tänka mig är att mina nära och kära inte finns där för mig. Jag har avslutat mina magister studier i idrott och hälsa samt engelska och har bara en termin kvar i utbildning men enligt P så verkar jag inte veta något om fysiologi eller träning. Hur vågar någon ens säga sådant med tanke på att jag MÅSTE ju kunna en hel del för att ha avslutat magisterkurserna? Jag orkar inte. Alla bara ifrågasätter varenda sak jag säger eller gör. Jag känner mig ledsen och arg och har fått ett väldigt dåligt självförtroende pga det. Jag är inte lyckig på den fronten i livet. Så klart önskar att jag hade människor omkring mig som trodde och uppmuntrade mig.

Jag var typ nästan alltid mobbad i skolan. Det var mestadels mental mobbning...hela vägen från lågstadiet till gymnasiet. Även under universitetsstudier har det varit jobbigt då jag inte direkt vågat lita på människor och fått höra och veta vad det snackas bakom min rygg om mig. Att ha varit skolmobbad har påverkat så klart på mitt liv och hur jag är, vem jag är. Den har lämnat djupa sår som har fortfarande inte läkt och jag vet inte om de någonsin blir det heller.

Jag känner att jag har aldrig uppnått något i mitt liv och att jag "har bara himla bra tur" att jag tagit två stora mästerskapsmedaljer och alla andra skidmeriter. Dom är värd ingenting, jag är värd ingenting. Det är dessa saker jag får höra jämnt, som om det inte fanns något annat. GÖR SJÄLVA DETSAMMA SOM JAG GJORT och snacka efteråt istället! Och var inte avundsjuka!

//M